Min berättelse
Entreprenör, yogalärare, hypnosterapeut och en livslång elev i att vara människa.
Under större delen av mitt vuxna liv trodde jag att livet gick ut på att jobba hårt, bygga en framgångsrik karriär och skapa tillräckligt med ekonomisk frihet för att så småningom kunna göra vad jag ville. Det var ju så man skulle göra, eller hur?
Och länge älskade jag verkligen det jag höll på med. Jag byggde bolag, jobbade med entreprenörer, blev investerare och satt i styrelser. Jag älskade att skapa saker, lösa problem och upptäcka vad jag klarade av.
Men någonstans på vägen insåg jag att mitt liv, hur bra det än såg ut utifrån, faktiskt inte var det liv jag ville leva.
Bakgrund
- Grundare och tidigare vd
- Investerare
- Styrelseledamot
- Coach
- Yogalärare
- Hypnosterapeut
Jag växte upp i Piteå, en liten stad i norra Sverige. Jag minns inte så mycket från mina allra första år, men jag vet att jag älskade att sjunga, dansa och stå på scen. Jag var nyfiken, uttrycksfull och inte särskilt bekymrad över om jag var bra på något innan jag provade.
När jag var 14 blev livet plötsligt mycket allvarligare. Inom loppet av ett halvår dog min barndomsvän, grannflickan, min pappa fick en cancerdiagnos och jag förlorade min mormor.
Fram till dess hade jag aldrig riktigt tänkt på trygghet, eftersom jag alltid hade känt mig trygg. Plötsligt förstod jag att de människor och saker jag litade på kunde försvinna.
När jag ser tillbaka undrar jag om det var då jag började försöka skapa trygghet genom prestation, pengar och att ha allt under kontroll. Jag byggde det jag trodde skulle hålla mig trygg, men allt var en yttre trygghet och inget jag kände inom mig.
Den äventyrliga, uttrycksfulla sidan av mig fanns kvar. Men det gjorde också ett växande behov av att se till att livet inte kunde överrumpla mig igen.
Flickan som älskade scenen
Livet jag trodde att jag ville ha
Efter gymnasiet ägnade jag några år åt att prova olika vägar. Jag jobbade på ett par företag, läste kurser på universitetet och provade att bo i olika länder innan jag till slut flyttade till Stockholm.
2013 grundade jag det som så småningom blev Aimfor, en byrå för digital marknadsföring som växte till 23 anställda och utsågs till Gasellföretag två gånger. Vid sidan av att driva bolaget investerade jag i andra företag och satt i flera styrelser.
Jag älskade entreprenörskap, och det gör jag fortfarande. Att bygga något från ingenting lärde mig enormt mycket, och jag ångrar inte de åren.
Men jag minns att vi läste Simon Sineks Start With Why under ett ledarskapsprogram, och det blev allt tydligare för mig hur svårt det var att hitta ett varför bakom mitt eget arbete som verkligen betydde något för mig. Att skapa jobb och hjälpa företag att växa var förstås värdefullt, men det kändes inte som ett tillräckligt starkt skäl för att ägna mitt liv åt det.
Jag ville göra något som jag verkligen trodde gjorde skillnad.
Ungefär då minns jag att jag stod i mitt kök i Stockholm och såg mig omkring på allt jag hade byggt. Jag hade företaget, hemmet, pojkvännen och ett liv som utifrån sett var ungefär det jag alltid hade velat ha.
Men jag var inte lycklig.
Så jag frågade mig själv: Var det här allt?
Den frågan stannade kvar hos mig, även om jag inte gjorde något dramatiskt åt den med en gång. Jag började bara lägga mer märke till det som inte kändes rätt.
Sedan blev min mamma allvarligt sjuk, och något förändrades. Jag började ifrågasätta livet på ett djupare plan, vad som verkligen betydde något för mig och hur jag ville använda den tid jag hade.
Två frågor stannade särskilt kvar hos mig.
- Vad är hälsa, egentligen?
- Och tänk om jag bara har 28 bra år kvar? Vad skulle jag vilja göra med dem?
Var det här allt?
En annan sorts utbildning
De frågorna fick mig att utforska sådant jag tidigare hade vetat väldigt lite om. Hypnosterapi, Life Force Activation och så småningom yoga, parallellt med att jag reste och upptäckte andra sätt att förstå mig själv och världen.
Att resa jorden runt utmanade många av mina antaganden. Att möta människor från andra kulturer och se hur olika man kan leva fick mig att inse hur mycket av det vi ser som nödvändigt för ett bra liv som helt enkelt är föreställningar vi har vuxit upp med. Det som verkar fullständigt självklart i Stockholm kan vara ganska obegripligt någon annanstans i världen.
Jag brukar skämta om att jag har en universitetsexamen i Annelie. Men det finns något allvarligt bakom det skämtet. Jag har ägnat flera år åt att lära känna mig själv, förstå mina rädslor, utforska mina mönster och lära mig känna igen vad som faktiskt känns rätt för mig.
Det som gjorde yogan särskilt viktig under den här tiden var att den blev något jag gjorde varje dag. Till skillnad från upplevelser jag har då och då gav yogan mig ett sätt att få kontakt med kroppen igen, lägga märke till vad som pågick i mig och öva på att vara närvarande, varenda dag.
Jag lär mig fortfarande, men jag förstår mig själv så mycket bättre än jag gjorde förut. Och kanske viktigare: jag blir bättre på att faktiskt lyssna på det jag vet.
Att lära sig lita på det okända
2025 sålde jag Aimfor och gav mig själv lov att vara ledig på riktigt, utan ett jobb eller en plan att komma tillbaka till.
Jag reste, studerade, utforskade nya affärsidéer och lät mig själv se vad som kunde hända om jag slutade försöka räkna ut allt i förväg.
Och så småningom var jag tillbaka i Piteå, staden jag hade lämnat så många år tidigare.
Att flytta hem var inget jag hade planerat eller särskilt gärna ville. Ändå kändes det på något sätt som det rätta, och jag är otroligt tacksam över att jag lyssnade.
I dag bor jag närmare naturen, och mitt förhållande till tiden har förändrats. I stället för en kalender som är fullbokad flera veckor framåt låter jag ofta vädret, min energi och det som behöver göras forma mina dagar.
Jag är medveten om att den här sortens frihet är ett privilegium, även om jag också undrar hur många fler som skulle kunna skapa någon variant av den om de tillät sig att ifrågasätta det de tror att de måste göra.
För mig är den största förändringen inte att jag har färre saker i kalendern. Den är att jag lär mig lyssna på mig själv i stället för att hela tiden skynda vidare mot nästa sak.
Att släppa kontrollen, behovet av en plan och vanan att alltid tänka på vad som kommer härnäst är fortfarande något jag jobbar med. Förmodligen oftare än jag vill erkänna.
Att göra saker bara för att jag älskar dem
Nyligen började jag ta sånglektioner igen. Första gången jag klev in i klassrummet var jag livrädd. Jag tyckte att min röst inte var bra nog, att jag inte kunde styra den ordentligt, jag hade svårt med de höga tonerna, och ärligt talat var jag bara rädd.
Vilket är ganska lustigt med tanke på hur mycket jag älskade att stå på scen som barn.
Under den första terminen handlade mycket av arbetet helt enkelt om att våga sjunga och släppa en del av den rädslan. Den här terminen känner jag mig så mycket säkrare, och jag har fått en musikallåt att jobba med. Jag älskar det.
Jag är inte särskilt bra på det än, men det är nästan inte det som är poängen.
Jag tycker att det är en ganska bra bild av vad det här kapitlet i mitt liv handlar om. Att ge mig själv lov att utforska, leka och njuta av saker utan att behöva prestera något.
I dag
I dag använder jag min erfarenhet av entreprenörskap, coaching, hypnosterapi, yoga och andra metoder för att hjälpa människor att lära känna sig själva bättre och göra val som känns som deras egna.
Jag bygger också Bryohm, en plattform för välmående och ett hjärteprojekt. Jag älskar fortfarande entreprenörskap, även om jag tar mig an det lite annorlunda numera.
Jag har aldrig varit särskilt driven av pengar eller status, men någonstans på vägen hamnade jag i en värld där båda verkade betyda enormt mycket. Och uppmärksamheten som följde med att driva ett framgångsrikt företag var inte alltid något jag tyckte om.
När jag ser tillbaka kan jag också se hur mycket av mitt tänkande kring pengar som hängde ihop med trygghet och med att försäkra mig om att jag skulle ha tillräckligt i framtiden.
Med Bryohm är jag mer intresserad av att bygga något jag verkligen tror på, och av att skapa ett företag som kan växa utan att vara så beroende av mig.
Aimfor lärde mig hur svårt det kan vara att ändra på det beroendet när det väl är inbyggt i ett företag.
Jag älskar fortfarande att skapa, lösa problem och se idéer bli verklighet. Jag lägger bara mer märke till hur jag vill använda min tid på vägen.
Jag har fortfarande rädslor, faller tillbaka i gamla vanor och försöker ibland planera mig ur osäkerheten. Men jag blir mycket bättre på att märka när det händer.
Och det lustiga är att jag tror att jag har vetat ganska mycket om vem jag är hela tiden. Jag hade bara slutat ge den delen av mig tillräckligt mycket att säga till om när jag fattade beslut.
Nu lär jag mig att låta den delen av mig leda. Och för varje dag blir jag lite mer helt och hållet jag.
Vill du vara mer helt du?
Se hur vi kan jobba tillsammansLäs ”What are you building?” på Substack (på engelska) (öppnas i ny flik)