Vad har du lärt dig att vara rädd för?

Från flugsvamp till utländska män. Det visade sig att hälften av det jag varit rädd för bara behövde lite solljus och nyfikenhet. 😉

I dag gick jag ensam ut i skogen för att plocka svamp för första gången.
Jag har plockat bär massor av gånger, men aldrig svamp. Delvis för att mamma är en riktig bärplockare, så det var alltid vår grej varje höst, och hon plockade sällan, om ens någonsin, svamp. Pappa avskyr svamp. Så på sätt och vis är det ärvt.

Men jag insåg också hur mycket rädsla det finns kring svamp, en del befogad, en del inte.

Visste du till exempel att flugsvampen är giftig om man äter den rå, men att den faktiskt kan ha läkande egenskaper om man torkar den och värmer den till 70 °C i en timme? Om det stämmer för en av de mest ökända giftsvamparna, vad kan då stämma för de andra?

När jag gick djupare in i skogen dök en annan rädsla upp: att gå vilse. Skogen jag hade valt ligger nära där mamma växte upp. Man kör ner för en väg med skylten ”Allmän väg slutar här”, och sedan blir det en smal grusväg. Jag parkerade där det kändes rätt och började bara gå rakt in.

Efter ungefär tjugo minuter började tankarna kretsa kring rädslan. Tänk om jag inte hittar tillbaka? Och jag insåg att jag inte ens visste om rädslan var rimlig.

Det var ett ganska stort skogsområde, men jag visste att det fanns ängar åt två håll och vägen bakom mig, så bara ett håll ledde in i djup skog innan man till slut kom ut på en annan väg. Från vägen till ängen tog det kanske en timme, från väst till öst två eller tre. Stort, men inte oändligt. När jag kom fram till ängen insåg jag att området inte var tillräckligt stort för att man på riktigt skulle kunna gå vilse. Med solen som vägvisare och moderna hjälpmedel i fickan såg jag att också den här rädslan var ärvd, inte prövad.

I morse pratade jag och en vän om just de här ärvda rädslorna, det har varit ett tema för mig på sistone. Och jag insåg en till: min rädsla för att möta en man med utländsk bakgrund på en mörk väg.
Det är obekvämt att erkänna, men den finns där. Och det ironiska är att i ett annat sammanhang är just den mannen oftast den snyggaste i rummet 😉

Det visar sig att den här rädslan har odlats medvetet. 2013 spred högerextrema grupper i Sverige propaganda som kopplade ihop våldtäkt med invandring. När journalister granskade det hittade de motsatsen: det vanligaste förnamnet bland män som dömts för våldtäkt i Sverige var Anders. (Källa: SVT Opinion, Högerextrema våldtäktsmyter faller på eget grepp, publicerad 12 februari 2013.)

Det är en gammal studie, och siffrorna kan ha förändrats sedan dess, men poängen står sig. Min rädsla kom inte från min egen erfarenhet, den kom från den allmänna opinionen.

Flugsvamp, skogen och utländska män i mörka gränder: det är bara några av rädslorna jag har lagt märke till på sistone som jag aldrig riktigt har ifrågasatt. De växte inte fram ur min egen erfarenhet, jag fick dem av samhället, av berättelser, av kulturen.

Så berätta, vilka rädslor har du upptäckt att du har burit på utan att riktigt veta varför?

Jag kanske har dem också.